IngaMari Solders

Ett halv­år efter att min gud­dot­ter Amanda dog och gav oss ordet dödel­se, blev jag klar med min grund­ut­bild­ning i Rosenmetoden.

Jag for till England där jag till­bring­a­de ett år med stu­die­be­sök på oli­ka hos­pice och del­tog i oli­ka kur­ser och works­hops på temat “Death and Dying”. Det blev en mång­bott­nad resa i geo­gra­fin, kul­tu­ren – och i mitt inre. Tillbaka i Sverige var jag volon­tär i star­ten av ett hos­pice för AIDS-sju­ka. Detta var i bör­jan av nit­ti­o­ta­let, allt­så före bromsme­di­ci­ner­nas tid.

En vik­tig grund till Hospicerörelsen var effek­tiv smärt­lind­ring. Jag insåg att det hand­lar om myc­ket mer än bara medi­ci­ne­ring. Det hand­lar om vik­ten av ett tillå­tan­de utrym­me och stöd i att tän­ka, kän­na och pra­ta om dödel­sen. Jag under­vi­sa­de sam­tals­grup­per och works­hops och höll före­drag som stöd för att bear­be­ta det som dödel­sen väc­ker i oss. Allt för att så långt möj­ligt nå fram till att tillå­ta dödel­sen att fin­nas som vill­kor för liv.

För att kun­na erbju­da det­ta utrym­me och vara till bäs­ta stöd för någon annan som är döen­de är det bäs­ta en kan göra att bere­da sin för­må­ga att ge sig själv till­stånd att dö när det är så dags.